En liten svensk journal

Moving on...

2008-02-12T21:59:24Z

Jag lämnar nu LiveJournal och går vidare till att använda .Mac.

I will now be leaving LiveJournal, moving on to .Mac instead.

Mi nun forlasos LiveJournal, kaj pluiros al .Mac.

http://www.luin.nu/

World Premiere!

2007-12-04T22:48:54Z

Just hemkommen från världspremiären för konsertserien Distant Words: music from Final Fantasy kan jag bara säga detta: Det blir inte mycket bättre än såhär, folk.

Och skivan är så nysläppt att den inte finns i CDDB ännu :-)

LiveJournal sold to Russian company...

2007-12-03T21:58:17Z

... time to do what I'd been thinking for a while now, and leave LJ for greener pastures, probably .Mac for lack of a better service.

Anyone opposed, please speak up now or prepare to add/change RSS feeds...

Därifrån flyttar man av en anledning

2007-11-13T20:59:18Z

Jag kan inte säga mer än att det är väldigt skönt att ha flyttat ifrån Brandbergen för några år sedan. Där råder nu totalt snökaos...

Och för min del har jag min sedvanliga tur. I fredags tog vi på vinterdäcken nere i Skåne, lördagen började med snö och nu detta på tisdagen efter (som jag dessutom tog bilen till jobbet eftersom jag skulle ut till kund på förmiddagen). Tajming.

Hur tänkte ni här...?

2007-10-30T06:53:17Z

Posten = inlandsis. Jag tänker då rakt inte säga emot.

Dagens Jessica

2007-10-20T16:54:50Z

"Jag hade vunnit om inte någon hade hunnit före mig."

Till salu

2007-10-01T18:46:11Z

Till salu: 1 st. Nokia N93, ca ett år gammal, något sliten.

Bra specar, men hot damn, specar allena kan inte mäta sig med min iPhone...

Vi har blivit med bil!

2007-09-23T16:47:05Z

Och den går som en klocka :-)

På söndag har vi bil

2007-09-21T15:06:31Z

På söndag hämtar vi vår alldeles egen C1. Hade egentligen kunnat göra det redan idag om jag bara hade vetat att den var klar, men jag fick inte tag på säljaren förrän det var för sent att åka ner och hämta den (de stänger kl 17).

Men ändå. Bil. På söndag. Woo hoo!

Gör trängselskatten till en skatt på trängsel

2007-09-12T05:28:04Z

Nästa vecka hämtar jag ut min första bil, en 2006 års metallicblå Citroën C1 SX med fem dörrar. Den är liten och smidig, passar helt klart bäst i stadstrafik och drar dessutom inte alls särskilt mycket bensin vilket gör att den passar in under Vägverkets miljöbilsdefinition med god marginal.

Men när det kommer till Stockholms stads trängselskatt, trängs en Citroën C1 (3,4 meter lång) uppenbarligen precis lika mycket som Kalles Volvo V70 (4,7 meter) och båda trängs dessutom betydligt mer än, säg, en Lexus RX 400h (4,75 meter stadsjeep).

Lexusen är nämligen förlåten, eftersom den är en hybridbil och därmed drar mindre bensin än den skulle ha gjort av med om den inte vore en hybrid. Duh.

Nej, när nu våra politiker tänker över vad som ska befrias från trängselskatt, kan jag bara passa in med ett exempel från Japan: Kei car, deras definition av en bil som man får äga utan att ha tillgång till en parkeringsplats. (Normalstora bilar kräver att man kan uppvisa en dedikerad parkeringsplats.)

En Kei car får nämligen inte vara längre än 3,4 meter enligt den nu gällande definitionen, vilket ger en bil som trängs betydligt mindre än ovan nämnda storbilar. Det sätts också restriktioner på motorns storlek och kraft, vilket gynnar miljön.

Och som bonus skulle det bli motiverat att kalla den trängselskatt i stället för dess nuvarande rätta namn, biltullar...

Vad gäller vår bil...

2007-08-27T11:38:39Z

... så är den inte tillverkad ännu, och kommer inte vara det förrän i oktober. Detta på grund av drastiskt ökad efterfrågan.

Surt :(

Återkomsten till landet med AC utomhus

2007-08-27T11:35:17Z

När vi åkte till Japan trodde vi båda att vi hade någorlunda koll på vad vi hade att vänta oss, och hurdan den japanska kulturen ser ut. Fel. Vi kände till enstaka detaljer, yttringar av den underliggande kulturen, men utan sitt sammanhang. Nu har vi stora delar av sammanhanget också. Och med detta en djup respekt för Japan och den japanska kulturen.

Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är vi har lärt oss borta i Japan. Det är något som inte går att beskriva bara i foton, eller i prylar och godis som vi har tagit hem; faktum är att just prylarna och godiset var det vi framför allt kände till innan vi åkte. Tyckte de var märkliga och roliga. Roliga är de fortfarande, men nu när det finns ett sammanhang att sätta dem i är de inte märkliga utan fullt naturliga.

Så hur är det att vistas i Japan? Man känner sig väldigt välkommen. Det ligger i kulturen. Det är snarast en märklig upplevelse att gå in i en svensk butik för att handla mat: ingen i personalen verkar lägga märke till att det finns kunder i butiken, den enda service man ger kunderna är att stoppa in varor i hyllorna. Man tar till och med betalt för kassen (som kunden själv förväntas packa).

Japan är som det är för att japanerna är så många. Allt måste vara effektivt och flyta på, det får inte finnas några stoppklossar för det är så många bakom som kommer att stoppas upp och resultatet blir bara kaos. Ordning och service ligger i samhällets underliggande struktur och tjänar till att allt fungerar. Det finns inte i Sverige, och det behövs inte heller eftersom landet är ungefär som att sträcka ut invånarna i Tokyos innerstad över hela Japans yta.

Jag kan inte ärligen komma på något som känns bättre i Sverige jämfört med Japan. Det landet äger helt enkelt skiten ur oss. Och jag vill tillbaka dit.

Fast det ger sig väl. Jag skulle inte vilja flytta till Japan, inte egentligen. Det är kul att besöka, men jag tror inte att jag skulle vilja uppfostra barn där.

Men som sagt. Sammanhang. Jag visste hurdant Japan var. Nu förstår jag varför. Och jag vet att jag vill tillbaka.

Att komma hem var förstås inte lika mycket kulturchock som det var att anlända borta i Japan. Men det var en sak som kändes väldigt ovan: vi anlände på den svenska sommarens sista varma dag (temperaturen är nästan tio grader lägre nu) och det var ungefär som att befinna sig i en luftkonditionerad japansk byggnad.

Sverige är ett kallt land. Även på somrarna. Den som försöker hävda annat har djupt fel.

För att avrunda tänker jag helt enkelt beta av mina sista noteringar, sammanfattade från den senare halvan av resan.

Det verkar finnas en viss drogromantik kring marijuanaplantan och rastakulturen... detta trots att lagen inte gör någon åtskillnad mellan "lätta" och "tunga" droger, alla är lika förbjudna och minsta innehav är belagt med hårda straff. Och ändå ser man folk som går runt med röd-gul-grön t-tröja med silhuetten av ett hampablad på.

Japanerna gillar sina stämplar. Dels förstås på officiella dokument, men även vid manuella biljettkontroller, till exempel på Shinkansen. Och inte minst turistattraktioner har ofta en stämpel i storlek XL som man kan sätta på pappret man fick när man gick in.

Vädret under vår resa tål att nämnas särskilt. Det har varit fullkomligt strålande, med inte en droppe regn förrän vi var ute och turistade i Hiroshima. (Dock hamnade vi mitt i ett lågtflygande moln precis vid ankomsten till Hakone, men jag räknar det som dimma och inte regn.)

Och varmt har det varit. Oftast runt 35, nästan aldrig under 30 grader. Att gå ut från ett luftkonditionerat hus är att gå rakt in i en vägg av värme. Men man vänjer sig - det kändes som sagt förvånande att Sveriges sommar är som att ha AC utomhus.

Japanerna gillar också sina tempel och helgedomar, både Shinto och buddhistiska. Finns överallt. En turist som har ögonen med sig kan hitta sådant på de märkligaste ställen, och man måste verkligen ha ögonen med sig i städer som Tokyo om man ska hitta den typen av små insprängda byggnader. Vi hittade flera helt oförhappandes, och utan att leta efter dem.

Prima exempel är en liten Shinto-helgedom precis över gatan från Shinagawa station, som har blivit flyttad flera gånger av olika anledningar, men fortfarande hålls vid liv.

Att bergen är obebyggda beror inte så mycket på att de anses heliga. Det går helt enkelt inte att bygga något på bergen, de är för unga och branta för det. Alltså är bergen fulla med skog, och dalarna fulla med folk. Även om de försöker där de kan - Hakone är ett bra exempel på bebyggelse bland bergen.

Japanska förare är inte så bra som man kan tro. Jag har sett alldeles för många exempel på galna manövrar på smala gator.

Hello Kitty. Överallt. Varenda liten butik har Kitty-attiraljer, gärna med lokal anknytning som t.ex. Miyajimas Kitty-med-rådjur-och-lönnlöv och Kitty-med-flytande-torii, eller Kitty-med-flygplan på flygplatserna, eller Kitty-som-Shinkansen vid tågstationen.

Prylautomater, där man betalar några kronor och får en plastboll med innehåll, är väldigt vanliga i anknytning till nördbutiker (men i gengäld ovanliga i övrigt). Inte helt ovanligt är att bollen innehåller någon elektronisk moj som man klämmer på och så gör den ljud.

VM i smala rulltrappor verkar få många bidrag från Japan. Jag har aldrig tidigare sett enmansrulltrappor, men de är riktigt vanliga i t.ex. Akihabara eller arkadhallar eftersom de spar utrymme. Och det är inte ovanligt att rulltrappan mynnar ut i princip rakt på gatan.

Gesten för "inte" är att göra ett "X" med händer eller fingrar.

Bara att samla ihop sig och återgå till den trista vardagen nu då....

Sista dagen i Japan

2007-08-24T13:19:17Z

Med fem timmar till fots framför sig, och ingen lunchpaus, är det bäst att man ser till att äta en ordentlig frukost. Och då är det tur att granne med hotellet är en Starbucks.

De fem timmarna till fots nämnde jag redan igår, det är en guidad tur som heter "Walk in Kyoto, Talk in English" och drivs av en man som går under namnet Johnnie Hillwalker, eller som han egentligen heter, Hajime Hirooka.

Hillwalkers tur är i sanning ett unikum. Han drar inte egentligen mycket publik - vår grupp bestod av 10 personer - men med tanke på att han började göra sin "Walk" när han gick i pension efter många år som guide, kan man lugnt säga att gubben vet vad han håller på med. Riktig krutgubbe dessutom, han måste vara över 70 bast vid det här laget och ändå orkar han knata runt fem timmar åt gången, tre gånger i veckan, även i 36 graders värme och sol. Inte utan att man undrar hur många somrar till han kommer att orka hålla på...

Det är lite svårt att beskriva hans tur bara sådär. Den går mestadels igenom bakgator, han stannar lite här och var och berättar om bland annat Kyotos traditionella tillverkningsindustri som hållit och fortfarande håller hus i arbetarnas hem, där varje familj har specialiserat sig på en viss detalj i kedjan. Han går också in i Japans största och viktigaste buddhistiska tempel och flera shintohelgedomar, och ritar en förvånansvärt detaljrik bild av hur japanska religioner samspelar med både varandra och japanerna själva.

Enbart denna guidade tur, och hans rekommenderade fortsättning genom Kyotos äldsta och vackraste delar, gjorde besöket i Kyoto värt att göras.

På kvällen tog vi en till guidad tur genom Gion-kvarteren, där broschyren utlovade att man kan få chansen att få se en geisha. Tji fick man. Det enda den guidade turen lyckades med var att dra en kontrast mot Hillwalkers korthuggna, men väldigt precisa och utmejslande berättande. Waste... of... time... men vi fick åtminstone varsin bok eftersom vi var bland de 500 första som tog turen. (Hoppas de är värda besväret!)

Gick också runt under och efter tur nummer två och pratade med en kanadensare som också gick Hillwalkers runda idag. Trevligt, och befäste dessutom min bild av Kanada (ett trevligt land med trevliga invånare som vore värt att besöka någon gång).

Och, tja, det var det, som man säger. Jag kan fortfarande inte riktigt få in i mitt huvud att vi ska lämna Japan i morgon. Drygt tre veckor har kommit till vägs ände... och jag vet bara att jag kommer sakna det här landet.

Jag har inte berättat färdigt om Japan ännu, men någon gång måste jag sova också. I morgon ska vi upp tidigt för att åka till flygplatsen, och sent i säng på grund av tidsskillnaden...

Får väl försöka sova lite på planet. Om det nu går.

Dagens Kyoto

2007-08-23T12:51:56Z

I och med att vi har planerat att gå på guidad tur i Kyoto där enda chansen att vara med är i morgon, har vi inte egentligen turistat särskilt mycket mer än att vi har strosat runt i shoppingdistrikten och kikat in i butiker (och, vanan trogna tror jag inte att vi lyckades gå ut ur en enda butik utan att ha handlat på oss något nytt...)

Kyoto lär vara Japans vackraste stad, men jag vill lova att det märks inte mycket i kyotobornas dagliga liv. Visst, man snubblar över tempel och helgedomar i högre utsträckning än man gör i övriga Japan, men överlag är dagens Kyoto mest som vilken storstad som helst. Större än Hiroshima, långt ifrån lika hektisk och intensiv som Tokyo. Fast med riktigt bra utbud av det mesta - inklusive en Gamers-butik, även om denna "bara" var två våningar stor.

Det enda vi egentligen gjorde idag som vi inte har gjort tidigare under resan var följande:

- Vi besökte en 100 yen-butik. Det är ett väldigt intressant koncept: det sitter inga prislappar någonstans i butiken, utan allt kostar 100 yen (eller rättare sagt, 105 yen med moms). Och de har förvånansvärt mycket i sortimentet, allt från godis och läsk till glasskålar till bitsmejslar till stekpannor. För fem-sex spänn stycket. Inte illa.

- Lunchen blev - äntligen! - på en kaitenzushi. Det där med att hitta matställen har varit lite av ett problem, men den här gången visste vi var vi skulle leta (fast om vi hade haft en karta med oss hade det tagit hälften så lång tid och promenadsträcka att hitta dit). Det var en upplevelse som jag gärna gör om, framför allt på ett såpass bra ställe som Kyotos Musashi Sushi. Handgjort, väldigt gott och inte alls särskilt dyrt, så här ska sushi vara! (Om man hittar den...)

Tja, det var väl ungefär allt. Vi handlade så mycket att vi insåg att vår packning inte kommer räcka till, så vi har handlat på oss en ny ryggsäck för det förvånansvärda priset av ca 1200 yen (70-80 svenska kronor), och jag kan svära på att samma ryggsäck hade landat på 400-500 kronor hemma i Stockholm. Det är inte som att vi tog deras billigaste skitprodukt, utan alla ryggsäckar i butiken låg på ungefär det priset.

Och vi har hittat (och handlat) Giant Pocky Strawberry. Den kommer att anlända oöppnad i Sverige... med mycket mycket mer förstås :-)

I morgon är vår sista dag i Japan. Jag försöker låta bli att tänka på det, för det kommer bli vemodigt att lämna det här landet för att åka hem till tråkiga gamla Sverige.

Slussen sedd från Tokyo

2007-08-22T07:03:21Z

(skrivet den 21/8 kl 19:45 japansk tid)

Detta är en postning som inte fullt så mycket handlar om Japan. Den handlar i första hand om diskussionerna kring vad Slussen i Stockhom ska ersättas med när den rivs; den håller i dagsläget på att totalt vittra sönder.

Jag läste i DN på nätet (ingen uppkoppling = ingen länk, sorry!) medan jag satt vid hotellets internetdator, och såg att våra stockholmska politiker i vanlig ordning håller på och velar om byhålans framtid. Den här gången hör man att "mjaaa, det här förslaget var ju bra, men det här var ju också bra, kan man inte välja lite av båda?"...

För i helvete, gummor och gubbar. Riv skiten och bygg något nytt. Skit i hur det ser ut, det viktiga är att det fungerar. Under vår resa här i Japan har jag sett förbluffande många fula lösningar där stål, betong och gigantiska bultar ligger täckta av bara ett litet lager färg, men det är skitsamma för det håller och det fungerar.

Vad gäller beslut har jag bara detta att säga: Vad vill vi ha om tjugo år - något som fungerar, eller en replika av en lösning som aldrig hittade sitt problem men däremot skapade hundra andra?

Så, sluta jiddra, börja trolla. Slussen borde ha rivits för minst tio-tjugo år sedan, det måste redan då ha varit tydligt och klart att den inte fyller sitt syfte och att ingen därför orkar underhålla den. Nu känns det mest som en tidsfråga innan folk börjar avlida av att få betongklumpar i skallen, men sånt verkar ju tyvärr krävas innan våra älskade politiker får tummen ur.

Att i ett sådant läge hålla på och mjäka sig och försöka kompromissa mellan att å ena sidan bygga något människovänligt och framtidsanpassat, och å andra sidan tillfredsställa ett gäng bakåtsträvande "det var bättre förr"-pensionärer varav flera inte ens kommer att vara i livet när skiten står klar? Jag saknar ord.

Heja Sverige!

Hiroshima lever och har hälsan

2007-08-22T07:00:38Z

(skrivet den 21/8 kl 19:31 lokal tid)

Hiroshima. Namnet har helt klart sina implikationer, och torde vara ett av de mest symboliska stadsnamn som finns. Alla vet vad som hände här i augusti 1945, för lite drygt 62 år sedan. Och är det något som ger en inblick i hur Japan ser på sin historia under kriget så är det att spendera en dag i just Hiroshima.

Den punkt i Hiroshima som mer eller mindre alla turister lär ha besökt heter "Peace Memorial Park", även känt som "Atomic Bomb Dome". Det är också namnet på spårvagnshållplatsen precis bredvid: Genbaku Domo-mae (Atomic Bomb Dome).

Huset är bevarat i exakt det skick det var efter att bomben briserade. Eller, nästan exakt samma skick - de har stoppat in lite förstärkningar här och var för att se till att det kvarstår i det skicket, och UNESCO har tagit upp platsen på sin världsarvslista vilket kommer med en hel del ansvar på den fronten. Själva huset är omgärdat av rejäla staket med skyltar som varnar för larmsystemet.

Att besöka A-Bomb Dome är en stark upplevelse. Den är ett monument över ett av mänsklighetens största misstag, och man blir lätt deprimerad av att bara befinna sig där och inse vidden av vad vi kan åstadkomma.

Jag ville från början gå till muséet som finns i närheten, men redan synen av A-Bomb Dome fick mig på andra tankar - Jessica var redan emot att göra något så deprimerande. Jag vet redan vad effekterna blev, och vi har animén Barfota-Gen på DVD som handlar om efterspelet (och är baserad på mangan, vars första volym står i esperantoöversättning någonstans i vår bokhylla. Den är väldigt stark läsning.)

Turisterna ställer sig för övrigt i grupp och fotograferar sig mot Bomb Dome. Makabert.

Men, innan vi gick till Fredsparken gjorde vi faktiskt av nöden ett besök på 7-11. Vi hade passande nog vår första regndag, så vi behövde ett paraply - och här i Japan finns givetvis även sådant att köpa på 7-11. Kostade dessutom bara 525 yen (ca 30 kr). Det är så man undrar vad de håller på med hemma i Sverige.

Efter det deprimerande besöket i parken gick vi åt whatever-hållet och landade i en hobbybutik. När jag säger "hobby" menar jag att det stod "HOBBY" på skylten utanför, och när jag säger "hobby" menar jag också att den visade sig proppfull med små plastfigurer och allehanda spelkort - samt korthållare, monteringskit, lim och så vidare. Ja, även i Hiroshima lyckas vi snubbla in i nördbutiker, och det var inte den enda vi såg (dock den enda vi besökte).

Därefter strosade vi lugnt nerför Hiroshimas stora shoppinggata, som var både rymlig och ganska lugn (ursäkta, men vad f-n håller Drottninggatan på med egentligen?) och dessutom övertäckt.

Vi slank in i en arkadhall för andra gången (första gången var i Akihabara, men då gick vi bara runt och tittade) och brände runt en 1000 yen. Initial D Arcade Stage 4! Mario Kart i arkadversion! Varuspel med Pocky som vinst! House of the Dead 4! The Typing of the Dead som arkadspel! Varför finns allt roligt bara i Japan...? Och dessutom i lilla Hiroshima, som är mindre än Stockholm? Jag vilar min låda.

Arkadhallen var för övrigt till hundra procent en helt vanlig japansk arkadhall. Stora SEGA-loggor på utsidan, smala rulltrappor inuti. Jag hade ärligen inte kunnat se skillnad mellan den här hallen och någon annan japansk arkadhall, det hade lika gärna kunnat vara i Akihabara. Med undantag av att den här hade rulltrappor neråt (normen i Akiba är att det finns en uppåtgående rulltrappa, sedan tar man hissen ner).

Och så åt vi middag på McDonald's (Mega Mac: Big Mac med en extra skiva kött och val mellan en tjock skiva tomat eller en tjock skiva restaurangägg). Inte för att jag vill hålla mig ifrån den japanska matkulturen, tvärtom, jag gillar den - men jag lyckas fortfarande inte se på en vanlig japansk restaurang huruvida den ens har öppet eller ej. Japaner är väldigt dåliga på att ange öppettider så att jag som västerlänning förstår dem - den enda synliga tidsangivelsen var "5:30 pm" omgivet av en massa text på japanska. :-(

Apropå västerlänningar. Vi har sett betydligt fler blekansikten här än nästan någon annan japansk stad vi har besökt. Såpass att vi sprang på en svensk familj i en konbini på centralstationen, och jag hörde svenska talas minst en gång utöver det (strax efteråt).

Till sist. Hiroshima är en helt vanlig japansk miljonstad. Jag har haft förmånen att vara på plats och se både hur de hanterar sitt förflutna, och hur de fungerar idag. Den bestående känslan är att de har lämnat det förflutna bakom sig, sånär som på en park och ett museum (och förstås lite slott och sådant, för att inte tala om Miyajimas alla tempel), och att staden helt enkelt lever sitt dagliga liv precis som alla andra städer.

Det gör mig glad.

Det andra bestående minnet av Hiroshima är dess symboler: lönnlövet (kakor formade som lönnlöv; lönnlöv målade på trottoarerna i olika färger; Hello Kitty med ett lönnlöv i famnen, osv osv...) och Miyajimas flytande torii (finns som dekoration typ överallt, eller vad sägs om en Hello Kitty-torii som mobilhänge?).

Sappari, sappari...

2007-08-22T06:56:12Z

(skrivet den 20/8 kl 19:37 lokal tid)

Resan hit (Hiroshima/Miyajima) var en total katastrof för vår del. Jag höll inte tillräckligt mycket koll på allt som hände vilket resulterade i att vi gick på fel tåg - åt rätt håll visserligen, men i stället för vår Hikari (stannar tämligen sällan) till Shin-Osaka hamnade vi på en Kodama (stannar typ överallt) som bara gick halvvägs, närmare bestämt till Nagoya.

För att slippa slösa bort ytterligare flera timmar, först genom att vänta på och sedan att åka med långsamma tåg, köpte vi oreserverade biljetter för Nozomi-resa till Hiroshima (tänk nu på att Rail Pass inte gäller för just Nozomi, så här valde vi att betala pengar för att komma fortare fram). Denna gång tog vi rätt tåg... och fel vagn. Rökarvagnen.

Nu ska det visserligen sägas att vi från början hade rökarbiljetter till Shin-Osaka, och att det var en stor anledning till att vi missade tåget i första början (jag försökte hålla desperat uppsikt efter om det verkade finnas platser i de oreserverade vagnarna), likaså att vagnarna var väl luftade... men ändå. Tobaksrök runt öronen i två timmar. Tjoho! Och att byta vagn var inte att tänka på när folk rentav stod i korridorerna.

Hur som helst, vi kom ju fram till Hiroshima även om vi hade rök i lungorna, kläderna och skinnet. Tog pendeltåg och båt (båda JR-drivna) ut till Miyajima där vi har vår hotellbokning. Ah, frisk havsluft...

Jag kan än så länge inte säga speciellt mycket om Hiroshima, mer än att den känns inte helt olik Stockholm. Pendeltåget behövde hela två stationer för att komma ut på landsbygden, det gick på egen bana och behövde inte väva sig genom stadsbebyggelsen som de gör i Tokyo. Så det verkar absolut inte vara samma typ av jätteklump som Tokyo.

Miyajima finns det inte så mycket att säga om i största allmänhet. Det är en ganska liten by på en liten ö som verkar fullproppad med tempel (yay tempel, jag blev mätt på sådant efter Nikko...) Det första man lägger märke till när man kommer ut från stationen är att det är rådjur över hela stället. Tama rådjur, som inte räds att komma fram och bli matade. Resultatet är att det lite överallt på trottoarerna ligger småhögar som man måste akta sig för.

Byn verkar leva av och för sina turister, vilka precis var på väg med båten åt andra hållet när vi kom fram. Så redan innan mörkrets inbrott är det totalt stendött, och vid sjutiden ser man i bästa fall någon enstaka bil eller moppe som är på väg någonstans. Totala motsatsen till allt vad stad heter. Fast ändå rätt turistvänligt, alla (inte så många) restauranger har menyer på engelska och så vidare. Och det står till och med en glassautomat utanför ett café mittemot färjeläget, första vi har sett över huvud taget.

Vårt hotell ligger ganska avsides i byn. Inte så mycket att säga om det heller, mer än att engelskakunskaperna är väldigt knackiga och de har förstås ett japanskt bad som man kan besöka om man känner för det. Vilket jag inte gör just nu, så det får vara. De har å andra sidan varit vänliga nog att peka ut ett antal matställen i närområdet som inte är bland de dyrare, vilket gjorde att dagen slutade betydligt bättre än den började.

I morgon visar sig vara den enda dagen vi har på oss häromkring, och Miyajimas tempel får förlåta att jag försummar dem. Är det något jag vill se här så är det faktiskt Fredsparken inne i stan. Och en ATM... den där Nozomi-biljetten tog nästan helt slut på min kontantkassa.

Hoppsan, där knackade det på folk. Bara att slänga på sig en yukata och se oskyldig ut. Det visade sig att man inte ens behöver fixa fram sin futon här, det gör personalen åt en. Behändigt, men samtidigt känner man sig lite som apan i buren när man hör att de diskuterar en i tron att man inte kan förstå ett ord av vad de säger. Inte för att jag har någon större talan förstås, jag som har suttit och offentligt dissekerat japanerna med Jessica under hela resan...

Å nej, inte ett Onsen-avsnitt också!

2007-08-22T06:52:24Z

(skrivet den 19/8 klockan 22:30 lokal tid)

Vi har för andra gången i våra liv tagit ett traditionellt japanskt bad. Första gången var på Hasseludden för flera år sedan, den här gången i vår ryokans privata utomhusbad (bokas en timme i taget).

Det är fantastiskt avslappnande. Rekommenderas! Faktum är att jag kan nog tänka mig att upprepa det där besöket på Hasseludden om det är någon mer som hakar på. Men den här gången blir det nog på sin höjd bad och middag, övernattning kostar förjäkla mycket. Nu har jag visserligen inte deras prislista i huvudet, men jag hoppas det går att åka dit för att "bara" bada. Restaurangen går ju att besöka i alla fall, och den har förvånansvärt bra japansk mat för att vara gjort i Sverige.

Tyvärr inga foton i den här postningen - alla andas ut och kan skatta sig lyckliga... ;-)

Däremot såg vi lite blixtar när vi badade, men de visade sig vara relaterade till åska och inte fotografi.

I morgon sätter vi oss på tåget mot Hiroshima. Tyvärr fanns det inga ickerökarplatser på just det tåget mellan Odawara och Shin-Osaka, så vi får sitta i 2,5 timme och andas tobaksrök. På vissa fronter ligger Japan en bit efter :-(.

Snabb förklaring till ovanstående: Tåget ifråga är ett Hikari, som stannar i de stora städerna och några få ytterligare stopp. Just det tåget vi åker med är ett av få under dagen som gör sitt stopp i Odawara - därefter tror jag att det går direkt till Shin-Osaka utan stopp. Alternativet är att ta ett Kodama som stannar i varenda småhåla och tar minst en timme extra.

Odawara är närmaste Shinkansen-station; Shin-Osaka ("nya Osaka station") är knutpunkten mellan JR East och JR West. Ja, det är olika bolag (men vissa tåg, Nozomi, fortsätter även förbi Shin-Osaka); JR är det före detta statliga bolaget. Vårt Rail Pass gäller på alla JR-bolag.

Nu åskar det ganska redigt ute. Dags att koppla ur all känslig elektrisk utrustning, här går all el genom luftburna kablar...

På utflykt i Hakone

2007-08-22T06:51:07Z

(skrivet den 19/8 kl 19:24 lokal tid)

Första kvällen i Hakone gick åt till totalt lökande. Vi lämnade inte rummet efter att vi checkat in, utan satt bara och gjorde totalt ingenting. Jag tror det behövdes, som en form av säkerhetsventil som löste ut - vår tid i Yokohama och Tokyo var så intensiva att vi helt enkelt var fullmatade med nya intryck.

Efter en natts god sömn vaknade vi så med känslan att nu är vi faktiskt redo att företa oss något nytt igen. Därför gjorde vi vår första riktigt "turistiga" utflykt den här resan.

Till att börja med tog vi tåget. Från Hakone-Yumoto går det tåg åt två distinkta riktningar: mot stan (lokaltåget till Odawara och expressen "Romance Car" till Shinjuku) och från stan (Hakone-Tozan Line mot den lilla orten Gora). Ska man turista så är det givetvis ut på äventyr man ska, så kosan gick mot Gora. På biljetten stod det dock Togendai... men mer om det senare.

Tågresan är ganska imponerade som tågresa betraktat. Även här är det smalspårigt och enkelspårigt, och dessutom både brant och väldigt kurvigt för att vara en tåglinje. Höjdskillnaden mellan start och slut är 400 meter, och det är flera ställen som föraren kutar till andra ändan av tåget för att köra åt andra hållet, genom en växel och sedan vidare uppåt. Och tågen går så tätt som banan tillåter, vid nästan alla stopp (stationer såväl som switchbacks) mötte vi ett tåg på väg åt andra hållet.

Utsikten är å andra sidan inte så mycket att yvas över, det är mest träd. Och en bro över en riktigt djup ravin, där tåget kör extra sakta förmodligen för att imponera på turisterna. Inte för att det kör särskilt fort någon del av vägen...

Väl framme i Gora byter man sedan till Hakone-Tozan Cablecar som kör på med ännu kraftigare lutning.

Hakone-Tozan Cablecar går från Gora till Sounzan, med flera stationer längs vägen (och faktiskt, folk som skulle av och på vid de stationerna). Här är det inte egentligen heller så mycket att se, mer än att det lutar konstant uppåt. Och eftersom tåget hänger i en kabel, gungar det till varje gång det stannar.

Nej, i Sounzan gjorde vi egentligen bara en sak: bytte till nästa linje.

Hakone Ropeway är en linbana väl värd att uppleva. Den går över bergstoppen upp till Owakudani, som är ett stort fält med osande svavelkällor. Utsikten är riktigt imponerande, inte minst när man precis har passerat över en skogsklädd bergstopp och får syn på en helt kal, svavelosande dal på berget. Måste ses, helt enkelt.

Har man tid så stannar man till i Owakudani och kan bland annat prova att äta ägg kokta på plats i svavelvattnet. Det hade vi inte (och jag var inte säker på om vi kanske skulle behöva lösa ny biljett om vi hoppade av här), så vi lät bli för den här gången. I stället bytte vi till nästa linbana, ner mot Togendai och sjön Ashinoko.

På sjön Ashinoko går det sedan piratskepp (nej jag skojar inte, se bilden!) som kryssar mellan Togendai, Hakone-Machi och Moto-Hakone (i den ordningen).

Det finns en klassisk bild av Fuji som tornar upp sig som bakgrund till en sjö med berg på sidorna. Sjön heter Ashinoko, och bilden tar man i Hakone-Machi... och man tar den inte en dag som denna.

Jag klagar inte över att jag inte fick se det kända berget - vi hade hur som helst turen att skymta det från hotellfönstret i Tokyo en skymning - för landskapet var väldigt trolskt när det kom molnmassor vällande över berget och nästan in över vårt piratskepp. Det gör sig tyvärr inte så bra på bild, men desto bättre i verkligheten.

Att se Moto-Hakone och Hakone-Machi från sjön ger också en känsla av att det är nog faktiskt här Evangelion har placerat Tokyo-3. Landskapet och bukten känns märkligt välbekanta på något vis.

Middagen i Hakone-Machi tål också att nämnas. Fisk fångad i sjön precis bredvid, gott! (Tyst nu Daniel... :-) ) Min fisk var dock inte helt lätt att äta med pinnar eftersom den var panerad i sin helhet (efter rensning, förstås) och friterad, men man får bända lite så funkar det.

Till sist tog vi bussen tillbaka till Hakone-Yumoto och lärde oss en viktig läxa om japanska bussar: Låt bli. Turen tog 1,5 timme och vi tillbringade det mesta av tiden stillastående - i början vid hållplatser (det finns bara en dörr eftersom man reglerar betalningen hos föraren vid avstigning, och bussen var fullknökad), och sedan i bilkö.

Bussar i Japan har samma problem som biltrafiken eftersom de åker på samma vägar som bilarna. Det går helt enkelt sjukt segt. Och det hjälper inte direkt att deras betalningssystem känns märkligt ineffektivt.

Jag ägnade hela bussturen åt att nörda mig över förarmiljön (manuellt växlad, med gigantiskt handbromshandtag och allt) och Jessica med fönsterplats satt med skräckblandad förtjusning över hur brant det lutade neråt utanför fönstret, och hur långt det där branta var.

Och återigen har vi Wikitravel att tacka för förslaget till rundtur. Fast nästa gång tar vi nog inte bussen hela vägen :-), de flesta gick av vid första tågstationen.

Hakone-Yumoto

2007-08-22T06:29:03Z

(skrivet den 18/8 kl 15:24 lokal tid)

Så har vi lämnat stressiga storstaden bakom oss för ett par dagar och befinner oss plötsligt i Hakone på den japanska landsbygden (låt gå för att det bara tar en timme med tåg til Tokyo). Och om vi inte redan tidigare hade varit på Hasseludden Yasuragi, så hade vi garanterat känt oss bortkomna här.

Vädret i Hakone är betydligt svalare än jag hade väntat mig, runt 20-25 grader jämfört med de dryga 30 vi har vant oss vid i övrigt. Molnen ligger tunga och vi har fått vår första känning på regn för den här resan (men det kan också ha varit ett lågtflygande moln, svårt att veta).

Stället i sig (Tenseien Annex Hienkaku) känns tyvärr ganska lågbudget. Det mesta är lite småslitet, precis som å andra sidan hela staden Hakone verkar vara. Vi är i Hakone-Yumoto, den mindre attraktiva delen av Hakone (Hakone-Machi är där man vill vara om man är ute efter att turista) och dessutom en bra bit från stationen jämfört med många andra hotell/ryokan i området. Det gick dock alldeles utmärkt att knata, om man bortser från slitet med tunga resväskor i uppförsbacke.

Jämfört med Tokyo, som vi nu lämnat för den här gången, är kontrasten avgrundsdjup. Det här är verkligen en sömnig liten småstad, som helt och hållet lever på turismen: Tokyo-bor som vill koppla av för en helg. Och kopplar av gör man, jag tror inte att en japansk ort kan bli mer sävlig och tillbakadragen än denna.

Tåget hit är värt en extra notis. Efter att ha klivit av vår Shinkansen i Odawara, åkte vi med en tågbana som är inte bara smalspårig (det i sig är inte ovanligt här i Japan, Shinkansen är det stora undantaget som kör normalbredd på spåren) utan dessutom enkelspårig, och vindlar sig fram genom bergen. Mycket udda, inte minst för att vara i övrigt tätt trafikerade Japan...

Vi har inga sängar på rummet, utan när vi vill lägga oss att sova blir det till att dra fram varsin futon ur skåpet och bädda själv. Och innan dess bör nog bordet flyttas undan.

Jag tror inte vi kommer göra så mycket mer än detta idag. Kanske bada - det finns privata bad att hyra om man vill slippa det larviga västerländska påfundet att badet är könsindelat - eller kanske bara koppla av i yukata på rummet. Det är i alla fall lugnt och skönt, och vi har en vacker japansk trädgård precis utanför. Inte helt fel.

Men jag saknar ändå storstaden.

Snabb statusuppdatering...

2007-08-21T09:31:19Z

Sitter just nu vid hotellets internetdator (100 yen för 15 minuter, men det går imponerande nog att ställa in svenskt tangentbord!)

Vi lever och har hälsan, jag har förberett flera postningar som kommer så snart jag har stabil koppling mot nätet vilket jag inte har just nu :-)

Lite om Hiroshima: Det har lämnat sitt sargade förflutna nästan helt bakom sig, frånsett ett och annat minnesmärke. I stort är det en vanlig, relativt liten japansk stad som känns ganska mycket som Stockholm fast på något mindre yta (tätare och högre hus, men samma befolkning och något lugnare tempo överlag).

Mer kommer som sagt senare! Förhoppningsvis kan man få internetuppkoppling på vårt hotell i Kyoto.

Hejdå Tokyo...

2007-08-17T13:22:53Z

Vår tid i Världens Storaste Stad, Tokyo, har snart runnit ut för den här gången. Nu har jag visserligen inte varit med om resten av vår resa ännu, men jag kan klart säga att hit vill jag åka igen. Stadens puls är helt otrolig, och det har varit oväntat smidigt att ta sig fram i en stad där bara själva stadskärnorna huserar nästan lika många människor som hela Sverige.

Dagens höjdpunkter var:

- en lunch med Jacob där vi åt yakiniku (och hur kan svenskarna få för sig att det där ska kallas yakiniku när det ska bestå av kött som man själv grillar vid bordet?) och dryftade lite allt möjligt.

- att vi därefter vandrade till först Tokyo Midtown (stans högsta hus, vi åkte dock inte upp utan kollade bara lite på det mycket flådiga shoppingcentret på botten).

- efter Tokyo Midtown, Roppongi Hills och det ännu flådigare shoppingcentret som finns där. Utan att shoppa... jag blev mätt på flådig shopping redan i Yokohama och Minato Mirai 21.

- till sist, Harajuku och gå i butiker för att leta efter rolig engrish. Det hittade vi också... men storleken på allt var ju förstås anpassat för det ordinarie klientelet, vilket i fallet Harajuku betyder stans alla fjortisar. Som är taniga till och med för att vara japaner. Hoppsan! Inget för en lång och tjock europé här inte...

I morgon sätter vi oss på Shinkansen mot Hakone och två dagar på ryokan (värdshus) med varma källor och annat mys. Välförtjänt vila, vi har använt fötterna riktigt ordentligt de senaste sex dagarna, men jag kommer ändå sakna den här underbara stan.

De kommande fyra nätterna kommer vi att vara på ryokan, först i Hakone och sedan på ön Miyajima strax utanför Hiroshima, så tillgången till internetuppkoppling känns tveksam. Jag räknar inte egentligen med att kunna posta något förrän vi är framme i Kyoto på onsdag.

Frågestund!

2007-08-16T14:37:02Z

Okej, ärligt talat, jag kan inte säga att vi har gjort mycket intressant idag. Vi åkte tillbaka till Tokyo från Nikko, checkade in och låg och latade oss en stund (vi sov tydligen inte så bra på futon). Därefter en snabb tur till Akihabara för att köpa *ännu* fler små DS-prylar (det här är tredje gången vi har varit dit, och tredje gången vi har tyckt oss vara färdiga med stället).

När vi hade skaffat det vi skulle och lite till (som alltid...), och provat McPork i närheten, hade mörkret lagt sig över stan, så vi åkte runt och tog lite bilder på Tokyo-by-night - eller snarare Shinjuku-by-night och Shibuya-by-night.

Eftersom jag inte har så mycket mer att säga så undrar jag: Är det något jag har missat att berätta? Vad är det som inte har framgått ordentligt?

Till exempel: Det säljs många DS i Japan. Märks det? (Svar ja, man ser folk varje dag som sitter eller står med en DS i näven, nästan alltid en DS Lite. Men för varje DS ser man hundra som sitter och skickar textmeddelanden med sin telefon.)

"Tack, det räcker"

2007-08-16T06:10:11Z

Det lär finnas ett talesätt bland japaner: Nikko wo minakereba "kekkō" to iu na - säg inte "magnifikt" förrän du har sett Nikko, eller med typiskt japanskt ordvitsande: Se Nikko och säg "tack, det räcker".

Båda betydelserna passar in.

Men först...

Vi åkte till Nikko med JR, vilket visserligen inte är den snabbaste vägen till Nikko, men våra Rail Pass gäller ju bara hos JR så det är definitivt billigaste vägen. Och i och med detta fick vi också åka på vår första tur med Shinkansen.

Shinkansen, och all annan JR-trafik för den delen, får SJ och SL att framstå som taffliga amatörer i en liten leksaksvärld. Vårt tåg hade 16 vagnar varav samtliga dessutom hade dubbla våningar. Tidsfönstret för ankomst och avgång är väldigt snävt, det gick ett annat tåg från samma plattform bara 8 minuter innan och nästa tåg gick inte långt efter det heller.

Toleransen för strul i japansk tågtrafik är helt enkelt lika med noll. Att hålla på som våra svenska tåg och göra oplanerade stopp stup i kvarten med varierande ursäkter är bara barnsligt och orutinerat. Japan är modellen för hur tågtrafik ska skötas. Å andra sidan: utan tåget stannar Japan.

Staden Nikko påminner ganska mycket om Sakuragaoka, för den som har spelat Shenmue. Det är en liten stad, glest bebyggd med japanska mått - vilket ändock betyder att vi européer tittar på all bebyggelsen, skakar på huvudet och undrar varför de tränger ihop sig så mycket... och så automater i vartenda hörn. Även här, mitt ute i Bälamäla. Deras motsvarighet till ICA på hörnet är... 7-11. Och Sunkus.

Sedan har vi ju då templen och helgedomarna.

Jag har sett Nikko, och jag skulle nog säga att en gång räcker. Det var en bra idé att åka hit - templen är rent monstruösa och orden räcker knappt till, det tog oss säkert två timmar av vandrande innan vi hittade ut igen. Men samtidigt känns stilen mer kinesisk än japansk - mängder av detaljer och bladguld överallt, och man blir ganska mätt på det efter ett tag. Ungefär som att det räcker med att se Wasamuséet en gång.

Omfattningen på kommersialiseringen är naturligtvis därefter.

På vägen upp till vårt övernattningsställe - med taxi, kostade bara omkring en 50-lapp att åka en sträcka som hade tagit 45 minuter till fots - passerade vi en väldigt pampig gammal bro. Att ta sig dit med apostlahästarna var inte så farligt besvärligt, så den kunde vi ju inte missa.

Så, efter att ha ätit middag vid halv fyra-tiden på eftermiddagen (vi provade den lokala specialiteten, yuba, som smakar ingenting men är trevligt att tugga på), gick vi lite smått tillbaka mot vårt rum på vår ryokan. Den verkar vara mer åt B&B-hållet, men med tatamimattor och futon i rummen, och varm källa att bada i. Vi hittade en liten avkrok vid en flod där vi satt och vilade själen (och fötterna) en stund, och gick sedan vidare till en samling stenbuddhor (typ miljarrder stycken) med mossa på. Och röda sjalar och mössor - någon verkar helt klart se efter dem.

Detta var inte ens allt som fanns att se. Det finns en nationalpark inkluderande en sjö med ett magnifikt vattenfall, en botanisk trädgård, gott om onsen (spa med varma källor), ett kejsarpalats och ännu fler tempel och mausoléer... men vi hade bara en dag på oss, så vi är fullkomligt nöjda. Kanske nån annan gång. Kanske.

Och så sitter vi nu här på vårt rum. Inte helt oväntat har vi ingen tillgång till internetuppkoppling här, så när jag postar iväg det här är vi redan tillbaka på Shinagawa Prince Hotel igen.

Idag (den 15:e augusti) har jag tagit över 250 bilder. Vi har sett massor, det är bara det att i slutändan finns det kanske inte så mycket att säga om det mer än att visa upp bilderna. Jag har ingen aning om vad det är för helgedomar, bara att de är ofantliga och överdådiga ("gaudy monstrosity" hade t.o.m. jänkarna sagt). Samma sak med buddhorna - jag vet inte varför, bara att de finns där och att det är vackert. Och det kanske räcker.

Shibuya

2007-08-14T10:38:08Z

Tokyo kan bli rätt påfrestande efter några dagar, inte minst nu i varma augusti. Idag har vi bara orkat ta oss till Shibuya och glo runt lite på dess shoppingstråk - samt, förstås, gå in i butikerna och titta. Och handla på oss småprylar - det är hart när omöjligt för oss att gå in i en butik utan att köpa något...

Shibuya, till att börja med, är väldigt välutrustat på områdena neon och gigantiska bildskärmar. Jag har aldrig varit på Times Square, men jag tror inte jag behöver gå dit heller. Shibuya är så knökfullt av videoskärmar och neon att det sägs få både Times Square och Piccadilly Circus att kännas som småstadsföreteelser...

Även i Shibuya finns en stor och fin Tokyu Hands, och denna visade sig ha rentav något bättre urval av mahjongspel än den förra vi besökte. Vi köpte ett av dem för en relativt billig summa - inget direkt vidunder, men i alla fall snyggare än det man hittar i Sverige. Så nu har vi ett ordentligt mahjong också.

Och en tvättäkta luftgitarr. Jag är forfarande imponerad av vad japanerna kan hitta på.

Efter Tokyu Hands hittade vi till Mandarake, en rätt skum butik vars ingång är en trappa 2-3 våningar neråt, men som sedan visar sig omfatta den våningen för ungefär hela kvarteret. Fullt med framför allt manga: både officiella och doujinshi, nya som begagnade - bland annat en mycket stor sektion inriktad på, ehm, den typ av doujinshis som kvinnor gillar att läsa... så att säga.

Imponerande butik att besöka, men om man inte vet att man ska hålla ögonen öppna för den så missar man den. Återigen ett fynd som jag har Wikitravel att tacka för.

Vi hade också tänkt åka till Tokyo station, men så trötta som vi var slog vi den idén ur hågen och åkte tillbaka till hotellet, inte minst för att vi också behöver packa ner allt vi har packat upp eftersom morgondagen innebär utcheckning och resa till Nikko (där vi sedan stannar i en natt och åker tillbaka till Tokyo igen i två dagar... hej och hå).

Jag räknar inte med att vi har någon tillgång till internet i Nikko, så rapporter och foton därifrån lär dröja tills vi är tillbaka i Tokyo igen.

Som avslutning: ett gäng saker som jag har lagt märke till under resans gång...

Det finns många jobb i Japan som egentligen verkar helt onödiga. Man står och hojtar i megafon för att dra besökare till en butik, man viftar med en batong för att dirigera trafiken runt en byggarbetsplats, man kan arbeta som hissoperatör i Yokohama Landmark Tower med arbetsuppgifterna att trycka på rätt knapp (1 eller 40) och dra exakt samma ramsa varje gång hissen gör sin 40 sekunder långa resa... med mera, med mera. Japanerna verkar helt enkelt gilla att slänga folk på sina problem.

Jacob berättade att det stämmer ganska bra. De som har sådana jobb är oftast kvinnor, eller män med låg utbildning och därmed mycket begränsade karriärmöjligheter, och det är ju i alla fall ett jobb.

Många webbadresser här i landet är långa. Så långa att de går direkt till en specifik html-fil på en specifik underserver. Mycket märkligt med mina svenska ögon som blivit van med att man marknadsför domänen rakt av. Tyder på att japanerna trots allt har en del kvar att lära på IT-fronten? Eller kanske på att de har folk att slänga på webmasterproblematiken...

Japanska automater. Dels formligen kryllar det av dem, inte minst här i Tokyo där man hittar en drickaautomat i snart sagt varenda gathörn; dels har de ett helt annat kundbemötande än i väst. Våra svenska automater är stora maskiner med en logga på där man trycker på en knapp med en logga på för att få ut en burk med dricka. De japanska visar upp flaskorna på framsidan så man ser exakt vad man får. Mycket snyggt.

Minato Mirai 21, där vi bodde i Yokohama, är osedvanligt glest bebyggt och slösaktigt med utrymme. Känns mycket overkligt jämfört med både Stockholm och inte minst Tokyo, som är betydligt trängre, men också effektivare på att utnyttja sina ytor. (Gäller inte Stockholm, usch!)

Japan tänker väldigt mycket på sina blinda. Här finns på många ställen upphöjningar i marken som är till för att en blind ska kunna ta sig fram och veta när det är något i närheten, och många trappor har sådana upphöjningar före och efter trappan. Jag har också sett braille-skrift på ledstänger vid vissa trappor. Det ska tydligen vara lagstiftat om handikappanpassningar för några år sedan, så det märks tydligare på relativt nybyggda ställen (t.ex. Minato Mirai 21).

Det är ovanligt med stöldlarm i butiker. De tycks finnas framför allt där det också finns många turister - inte minst på Yodobashi i Akihabara och Mandarake i Shibuya - men i övrigt har japanerna en stor tillit till att ingen går och snattar i butiker. Det tycks helt enkelt vara en jäkla koll på det folket.

Jag har tidigare nämnt att mycket i Japan ser betydligt mer slitet ut än man kan tro om det hypermoderna landet alla pratar om. Jacob berättade om det japanska synsättet att ett hus "håller" i 40 år, sedan river man det och bygger nytt i dess ställe. Och eftersom husen inte håller längre än 40 år, är det inte heller någon idé att underhålla dem eftersom de ändå ska rivas relativt snart. Därför är det mycket som hinner bli ganska skitigt, men ändå aldrig några hus som kollapsar.