Hiroshima lever och har hälsan
(skrivet den 21/8 kl 19:31 lokal tid)

Hiroshima. Namnet har helt klart sina implikationer, och torde vara ett av de mest symboliska stadsnamn som finns. Alla vet vad som hände här i augusti 1945, för lite drygt 62 år sedan. Och är det något som ger en inblick i hur Japan ser på sin historia under kriget så är det att spendera en dag i just Hiroshima.

Den punkt i Hiroshima som mer eller mindre alla turister lär ha besökt heter "Peace Memorial Park", även känt som "Atomic Bomb Dome". Det är också namnet på spårvagnshållplatsen precis bredvid: Genbaku Domo-mae (Atomic Bomb Dome).



Huset är bevarat i exakt det skick det var efter att bomben briserade. Eller, nästan exakt samma skick - de har stoppat in lite förstärkningar här och var för att se till att det kvarstår i det skicket, och UNESCO har tagit upp platsen på sin världsarvslista vilket kommer med en hel del ansvar på den fronten. Själva huset är omgärdat av rejäla staket med skyltar som varnar för larmsystemet.

Att besöka A-Bomb Dome är en stark upplevelse. Den är ett monument över ett av mänsklighetens största misstag, och man blir lätt deprimerad av att bara befinna sig där och inse vidden av vad vi kan åstadkomma.

Jag ville från början gå till muséet som finns i närheten, men redan synen av A-Bomb Dome fick mig på andra tankar - Jessica var redan emot att göra något så deprimerande. Jag vet redan vad effekterna blev, och vi har animén Barfota-Gen på DVD som handlar om efterspelet (och är baserad på mangan, vars första volym står i esperantoöversättning någonstans i vår bokhylla. Den är väldigt stark läsning.)

Turisterna ställer sig för övrigt i grupp och fotograferar sig mot Bomb Dome. Makabert.

Men, innan vi gick till Fredsparken gjorde vi faktiskt av nöden ett besök på 7-11. Vi hade passande nog vår första regndag, så vi behövde ett paraply - och här i Japan finns givetvis även sådant att köpa på 7-11. Kostade dessutom bara 525 yen (ca 30 kr). Det är så man undrar vad de håller på med hemma i Sverige.

Efter det deprimerande besöket i parken gick vi åt whatever-hållet och landade i en hobbybutik. När jag säger "hobby" menar jag att det stod "HOBBY" på skylten utanför, och när jag säger "hobby" menar jag också att den visade sig proppfull med små plastfigurer och allehanda spelkort - samt korthållare, monteringskit, lim och så vidare. Ja, även i Hiroshima lyckas vi snubbla in i nördbutiker, och det var inte den enda vi såg (dock den enda vi besökte).

Därefter strosade vi lugnt nerför Hiroshimas stora shoppinggata, som var både rymlig och ganska lugn (ursäkta, men vad f-n håller Drottninggatan på med egentligen?) och dessutom övertäckt.



Vi slank in i en arkadhall för andra gången (första gången var i Akihabara, men då gick vi bara runt och tittade) och brände runt en 1000 yen. Initial D Arcade Stage 4! Mario Kart i arkadversion! Varuspel med Pocky som vinst! House of the Dead 4! The Typing of the Dead som arkadspel! Varför finns allt roligt bara i Japan...? Och dessutom i lilla Hiroshima, som är mindre än Stockholm? Jag vilar min låda.


Arkadhallen var för övrigt till hundra procent en helt vanlig japansk arkadhall. Stora SEGA-loggor på utsidan, smala rulltrappor inuti. Jag hade ärligen inte kunnat se skillnad mellan den här hallen och någon annan japansk arkadhall, det hade lika gärna kunnat vara i Akihabara. Med undantag av att den här hade rulltrappor neråt (normen i Akiba är att det finns en uppåtgående rulltrappa, sedan tar man hissen ner).

Och så åt vi middag på McDonald's (Mega Mac: Big Mac med en extra skiva kött och val mellan en tjock skiva tomat eller en tjock skiva restaurangägg). Inte för att jag vill hålla mig ifrån den japanska matkulturen, tvärtom, jag gillar den - men jag lyckas fortfarande inte se på en vanlig japansk restaurang huruvida den ens har öppet eller ej. Japaner är väldigt dåliga på att ange öppettider så att jag som västerlänning förstår dem - den enda synliga tidsangivelsen var "5:30 pm" omgivet av en massa text på japanska. :-(

Apropå västerlänningar. Vi har sett betydligt fler blekansikten här än nästan någon annan japansk stad vi har besökt. Såpass att vi sprang på en svensk familj i en konbini på centralstationen, och jag hörde svenska talas minst en gång utöver det (strax efteråt).

Till sist. Hiroshima är en helt vanlig japansk miljonstad. Jag har haft förmånen att vara på plats och se både hur de hanterar sitt förflutna, och hur de fungerar idag. Den bestående känslan är att de har lämnat det förflutna bakom sig, sånär som på en park och ett museum (och förstås lite slott och sådant, för att inte tala om Miyajimas alla tempel), och att staden helt enkelt lever sitt dagliga liv precis som alla andra städer.

Det gör mig glad.

Det andra bestående minnet av Hiroshima är dess symboler: lönnlövet (kakor formade som lönnlöv; lönnlöv målade på trottoarerna i olika färger; Hello Kitty med ett lönnlöv i famnen, osv osv...) och Miyajimas flytande torii (finns som dekoration typ överallt, eller vad sägs om en Hello Kitty-torii som mobilhänge?).