På utflykt i Hakone
(skrivet den 19/8 kl 19:24 lokal tid)

Första kvällen i Hakone gick åt till totalt lökande. Vi lämnade inte rummet efter att vi checkat in, utan satt bara och gjorde totalt ingenting. Jag tror det behövdes, som en form av säkerhetsventil som löste ut - vår tid i Yokohama och Tokyo var så intensiva att vi helt enkelt var fullmatade med nya intryck.

Efter en natts god sömn vaknade vi så med känslan att nu är vi faktiskt redo att företa oss något nytt igen. Därför gjorde vi vår första riktigt "turistiga" utflykt den här resan.

Till att börja med tog vi tåget. Från Hakone-Yumoto går det tåg åt två distinkta riktningar: mot stan (lokaltåget till Odawara och expressen "Romance Car" till Shinjuku) och från stan (Hakone-Tozan Line mot den lilla orten Gora). Ska man turista så är det givetvis ut på äventyr man ska, så kosan gick mot Gora. På biljetten stod det dock Togendai... men mer om det senare.



Tågresan är ganska imponerade som tågresa betraktat. Även här är det smalspårigt och enkelspårigt, och dessutom både brant och väldigt kurvigt för att vara en tåglinje. Höjdskillnaden mellan start och slut är 400 meter, och det är flera ställen som föraren kutar till andra ändan av tåget för att köra åt andra hållet, genom en växel och sedan vidare uppåt. Och tågen går så tätt som banan tillåter, vid nästan alla stopp (stationer såväl som switchbacks) mötte vi ett tåg på väg åt andra hållet.

Utsikten är å andra sidan inte så mycket att yvas över, det är mest träd. Och en bro över en riktigt djup ravin, där tåget kör extra sakta förmodligen för att imponera på turisterna. Inte för att det kör särskilt fort någon del av vägen...

Väl framme i Gora byter man sedan till Hakone-Tozan Cablecar som kör på med ännu kraftigare lutning.



Hakone-Tozan Cablecar går från Gora till Sounzan, med flera stationer längs vägen (och faktiskt, folk som skulle av och på vid de stationerna). Här är det inte egentligen heller så mycket att se, mer än att det lutar konstant uppåt. Och eftersom tåget hänger i en kabel, gungar det till varje gång det stannar.

Nej, i Sounzan gjorde vi egentligen bara en sak: bytte till nästa linje.





Hakone Ropeway är en linbana väl värd att uppleva. Den går över bergstoppen upp till Owakudani, som är ett stort fält med osande svavelkällor. Utsikten är riktigt imponerande, inte minst när man precis har passerat över en skogsklädd bergstopp och får syn på en helt kal, svavelosande dal på berget. Måste ses, helt enkelt.

Har man tid så stannar man till i Owakudani och kan bland annat prova att äta ägg kokta på plats i svavelvattnet. Det hade vi inte (och jag var inte säker på om vi kanske skulle behöva lösa ny biljett om vi hoppade av här), så vi lät bli för den här gången. I stället bytte vi till nästa linbana, ner mot Togendai och sjön Ashinoko.

På sjön Ashinoko går det sedan piratskepp (nej jag skojar inte, se bilden!) som kryssar mellan Togendai, Hakone-Machi och Moto-Hakone (i den ordningen).



Det finns en klassisk bild av Fuji som tornar upp sig som bakgrund till en sjö med berg på sidorna. Sjön heter Ashinoko, och bilden tar man i Hakone-Machi... och man tar den inte en dag som denna.



Jag klagar inte över att jag inte fick se det kända berget - vi hade hur som helst turen att skymta det från hotellfönstret i Tokyo en skymning - för landskapet var väldigt trolskt när det kom molnmassor vällande över berget och nästan in över vårt piratskepp. Det gör sig tyvärr inte så bra på bild, men desto bättre i verkligheten.

Att se Moto-Hakone och Hakone-Machi från sjön ger också en känsla av att det är nog faktiskt här Evangelion har placerat Tokyo-3. Landskapet och bukten känns märkligt välbekanta på något vis.

Middagen i Hakone-Machi tål också att nämnas. Fisk fångad i sjön precis bredvid, gott! (Tyst nu Daniel... :-) ) Min fisk var dock inte helt lätt att äta med pinnar eftersom den var panerad i sin helhet (efter rensning, förstås) och friterad, men man får bända lite så funkar det.

Till sist tog vi bussen tillbaka till Hakone-Yumoto och lärde oss en viktig läxa om japanska bussar: Låt bli. Turen tog 1,5 timme och vi tillbringade det mesta av tiden stillastående - i början vid hållplatser (det finns bara en dörr eftersom man reglerar betalningen hos föraren vid avstigning, och bussen var fullknökad), och sedan i bilkö.

Bussar i Japan har samma problem som biltrafiken eftersom de åker på samma vägar som bilarna. Det går helt enkelt sjukt segt. Och det hjälper inte direkt att deras betalningssystem känns märkligt ineffektivt.

Jag ägnade hela bussturen åt att nörda mig över förarmiljön (manuellt växlad, med gigantiskt handbromshandtag och allt) och Jessica med fönsterplats satt med skräckblandad förtjusning över hur brant det lutade neråt utanför fönstret, och hur långt det där branta var.

Och återigen har vi Wikitravel att tacka för förslaget till rundtur. Fast nästa gång tar vi nog inte bussen hela vägen :-), de flesta gick av vid första tågstationen.